Idealrealisation

Blev ganska road imorse - och oroad. Som tilltugg till frukostgröten slog jag upp DN:s ledarsida med Björn Lombergs artikel “Kyl ner städerna” (översatt av Peter Wolodarski). Nu är jag väl knappast något fan av någon av dessa två skribenter - men dagens frukostläsning tog nog ändå priset.

I artikeln hävdar Lomberg att vi bör jämföra den dyra lösningen genomföra ett Kyotoavtalet som knappt ger någon effekt med ett betydligt billigare sätt att undkomma klimatproblematiken: kylning av storstäderna. Om storstädernas invånare målar sina hus vita, planterar fler träd och anlägger fler fontäner kan vi se till att städernas temperatur är behaglig trots temperaturhöjningar (något som redan görs för att motverka lokala temperaturhöjningar i världens storstäder). Frågan man ställer sig efter läsningen är bland annat: Hur ska nu detta hjälpa den globala uppvärmningens stora förlorare: populationen i fattiga länder kring ekvatorn: exempelvis i Afrika? Dessutom: kan någon verkligen se det som en långsiktig lösning på klimatproblemet att försöka motverka de symptom på samhället som växthuseffekten för med sig? Om Lomberg hade argumenterat för dessa lösningar som ett komplement till ett arbete med ett minska växthusgaser skulle artikeln varit intressant - men när dessa uppenbart ytliga symptomlindrande åtgärderna ställs som ett alternativ mot Kyotoprotokollet blir det bara komiskt.

Att Wolodarski väljer att publicera den här artikeln känns kanske inte helt förvånande. I allmänhet har hans artiklar gång på gång fått mig att dra på läpparna under min DN-läsning. Men att slänga fram lösningar av denna typ på ledarplats i Sveriges största tidning känns ungefär lika idiotiskt som att ordinera huvudvärkstabletter mot en dödlig feber. Vad är egentligen anledningen till att de debattörer i det marknadsliberala lägret som i andra sammanhang talar sig varma för vetenskapens möjligheter vägrar att ta till sig den problembild som ett samstämmigt forskarsamhälle målar upp kring klimatet?

Andra intressanta bloggar om: Björn Lomberg, global uppvärmning, klimathotet, Miljö, Peter Wolodarski, politik, växthuseffekten

När jag läser dagens debatt om upphovsrätt och fildelning som startats av Carl-Johan Bonniers artikel på DN-debatt idag och svaren på denna (till exempel här) , kommer jag att tänka på den tyska historikern Rienhart Koselleck när han diskuterar den moderna idén om accelerationen.Både Bonnier och hans antagonister använder sig av föreställningen om “vi är så långt efter” och att “Sverige ligger före”. Före och efter vad - kan man då lätt fråga sig.

Bonnier snuddar vid ett svar när han talar om att det finns ett modernitetskomplex i fildelningsdebatten - men ironiskt nog verkar han minst lika inslingrad i detta komplex som vem som helst annars i samtalet. Precis som andra i debatten delar han en framtidssyn (och nutidssyn) som kortfattat går ut på att olika rättsliga implementationer av exempelvis upphovsrätt kan placeras på en typ av modernitetsskala. Vad debattörerna är oense om är vilken implementation som ska få betraktas som modern: alltså det som vi oundvikligt rör oss mot.

Denna historiesyn är knappast ny - jag kommer osökt att tänka på Marx. Men hur konstruktiv är denna syn i dagens fildelningsdebatt? Riskerar den inte att dölja att vad fildelningsdebatten egentligen handlar om är två olika moderna samhällssyner som ställs mot varandra: en som baseras på en kontrollerad kommersiell kunskapsproduktion och en som handlar om en fri ideell spridning av kunskap. Båda dessa framtidsideal drar energi både ur en lång historisk tradition, nutidens sociala motsättningar samt de drömmar och förväntningar vi har gentemot framtiden.

Andra intressanta bloggar om: fildelning, Historia, modernitet, upphovsrätt

Medan jag diskade upp högen av disk som bildats under helgen tänkte jag att det kunde vara trevligt att lyssna lite på radio. Slog på p1 och filosofiska rummets program om teknikutveckling fastnade ganska fort - kanske snarare för att det som sades var intressant än för att det var smart.

Det som var intressant var debattörernas sätt att diskutera teknisk utveckling som något givet - som något linjärt. Termer som utvecklingsoptimism och -pessimism slängdes fram och tillbaka. Utveckling blev en endimensionell rörelse som vi människor mest kunde förhålla oss till genom att antingen bromsa den eller att snabba på den. Eller som man uttryckte sig i programmet – teknik går nästan per definition före politik. En sådan syn gör tekniken till ett objektivt faktum som vi människor bara kan förhålla oss antingen positiva eller negativa till. Men finns det inte en dimension av politik i själva valet av vad vi gör tekniken till? Går teknikutvecklingen verkligen på räls utan förgreningar?

Den typ av tekniksyn som fördes fram i Filosofiska rummet känns ganska förenklad och dum. Jag skulle kunna räkna upp en rad exempel på teknikutveckling där politik går före teknik – eller där teknik, vetenskap och politik flyter ihop på ett sätt så att det blir ganska svårt att utskilja vad som egentligen är vad. Det tydligaste exemplet på detta är kanske den globala uppvärmningen. I diskussionen om hur denna uppvärmning ska motverkas stångas olika idéer om hur framtida teknik ska se ut: Man inför olika former av styrmedel som driver tekniktillverkare och teknikanvändare till att utveckla och omfamna nya typer av tekniker. Att den fossila energitekniken skapat en problematik som kräver ett parallellt politik/vetenskapligt behandlande för att lösas borde visa att den klassiska modellen av teknisk och vetenskaplig utveckling som opolitisk och objektiv är kraftigt förenklad. Att vetenskap ger upphov till teknik som i sin tur måste hanteras av politiska ramverk är en utvecklingssyn som har skapat problem av olika slag gång på gång genom den moderna historien. Likväl verkar den sticka upp sitt huvud gång på gång - nu senaste alltså i p1:s filosofiska rummet.

Andra intressanta bloggar om: filosofiska rummet, global uppvärmning, Teknikhistoria, teknikoptimism, teknikpessimism, teknikutveckling

Igår kväll kom vinterns första snö över uppsalaslätten. Själv satt jag inne på en riktigt trevlig italiensk restaurang medan snöflingorna började täcka marken. Blev en trevlig om än lite kall överraskning när jag och L gick ut i mörkret under ett lämpligt medplockat paraply. Promenaden styrde mot en bio och filmen “Tillsammans är man mindre ensam” (Ensemble, c’est tout). En riktigt mysig fransk feelgood-film.. Matchade snöfallet och restaurangen väldigt bra.

Nu under lördagkvällen blev det fransk film igen - “Gosskören” (Les Choristes) som gick på SVT. Kanske inte precis lika mycket feelgood över den - men en riktigt bra film.

Andra intressanta bloggar om: Ensemble c'est tout, Film, gosskören

De senaste veckorna har jag fastnat i det svenskutvecklade dataspelet Europa Universalis III. I allmänhet tenderar jag att vara en sucker för långsamma strategispel som pågår i timtal och som allt för ofta slutar i något av ett antiklimax:

- Så det slutade med världsdominans igen?
- Jo det ser ju inte bättre ut än så…

Kanske är det alltså ingen överraskning att jag har fastnat i det här spelet där man leder en nation från mitten av 1400-talet genom den tidigmoderna tidsåldern och fram till strax efter den franska revolutionen, 1792. Efter några veckors spelande har jag dock börjat fundera över vad spelet gör både med mig som spelare och med historien som spelas om.

Inte helt överraskande är en viktig komponent i spelet (precis som det var under perioden som spelet utspelar sig under) koloniseringen av den nya världen. Allt som oftast hänger man på knappen för att skicka kolonialister till någon icke ont anande ö. För mig som spelare känns det oproblematiskt. Det är en del av spelets logik och den verkliga historiens blodiga kolonialism är fint gömd under ett gränssnitt - knappar och siffror.

Nu kanske jag låter lite som en politiskt korrekt moralgubbe - men det känns lite underligt hur jag i min dator glatt upprepar historiens grymheter genom ett gränssnitt av overklighet. Detta liknar mycket sätt omänskliga system upprätthållts inom mer verkliga och otrevligare områden: det tydligaste är kanske kalla krigets Mutual Assured Destruction (MAD) - där den grymma verkligheten kärnvapnen utgjorde övertäcktes av ett avdramatiserande tekniskt språk. Kanske är dags att damma av och titta på den gamla 80-talsrullen “War games” igen..

Andra intressanta bloggar om: Dataspel, Historia, kolonialism, spel

Eftermiddagen har ägnats i biblioteket och i Englands 1600-tal och mer specifikt med dess gentlemän. Det där med att vara gentleman verkade mer och mer inbjudande allteftersom läsningen- viktigt det där med att man inte jobbade och att man hade lagom med pengar. Genom att inte göra något ansågs du dessutom som mer trovärdig och sanningssägande. Känner helt klart att det kunde vara en möjlig yrkesbana och kanske något jag borde undersöka närmre såhär i slutfasen av min utbildning. Synd bara att jag är en sådär 400 år för sent ute med mitt yrkesval - ännu senare ute än vad jag är med den där bloggtrenden jag nämnde senast.

Men hur såg gentlemannen egentligen ut? Så här, om man frågar Google:

Andra intressanta bloggar om: 1600-tal, Gentlemän, Historia

Oerhört sent. Fantastiskt efter. Patetiskt.

Hade mitt första blogginlägg varit en löpsedel hade den säkert innehållit något (eller alla) av de orden. Såhär när bloggen blivit svenssonskaskt av Svensson och bloggartrenden är mindre trendig än bakmaskinen kastar jag mig in i matchen. Det kommer att bli ömsom pretentiöst, ömsom vardagligt. Stundom intressant - men säkert oftast patetiskt.

Häng med när jag ger mig in i bloggtrenden som inte längre finns!