Idealrealisation

På andra sidan gatan tornar de sublimt mäktiga alpbergen upp sig och omger den lilla alpstaden Annecy som en ogenomtränglig mur. Landade här i ett litet studentrum och utan bagage i tisdags. Även om bagaget har kommit i efterhand så känns mycket ganska spartanskt här. Som en sån sak att det är två våningar mellan köksspisen och kylskåpet. Blir mycket konserver..

Blir också mycket franska. Förhoppningsvis allt mer under månaden. Skulle ju vara rätt schyst att göra sig till med en avspänd caféfranska som kan matcha en imaginär basker och pipa. En anglosaxisk image har ju inte riktigt samma je ne sais quoi..

Andra intressanta bloggar om: Alperna, Annecy, Frankrike

Sommarledigheten har infunnit sig och när uppsatsen och 1600-talets engelska gentleman har avklarats kastar jag mig in i annat. Det vill säga Dracula: Origin, äventyrsspelet som utspelar sig i ett gotiskt och viktorianskt engelskt 1800-tal (jag: anglofil? Inte alls…).

Äventyrsspelen verkar vara på återtåg – och ingen är gladare än jag. En pek-och-klicka-äventyr med välskrivet manus slår vilket skjutaspel när som helst. Tyvärr märker man dock att handlingen i äventyrsspel som Dracula inte håller riktigt lika bra som de gjorde när man var yngre.

I Dracula: Origin finns många av Bram Stokers karaktärer bevarade: dels Jonathan och Mina Harker men också spelets protagonist: Professor Van Helsing. Spelets handling snuddar vid den klassiska skräckromanen, men avviker naturligtvis också från den. Det skulle ju inte vara så kul att klicka sig igenom en historia som man redan läst (eller kanske sett på film).

Tråkigt nog är det dock just när spelmakarnas berättelse avviker från romanen som hålen i handlingen uppkommer. Konflikten mellan den moderna borgliga Mina och den dekadenta Lucy (som blir biten av Dracula) är som bortblåst. Istället känns det som om Mina snarare har Lucys karaktär i spelet. Inte heller Jonathan Harker blir densamme. Hans spektakulära flykt från Draculas borg har helt suddats ut. Dessutom har det fragmentariska och mystiska i den ursprungliga Draculaberättelsen ersatts av ett ganska stelt klickande och pussellösande.

Det kanske mest spännande i romanen är kontrasten mellan den gamla aristokraten Dracula och Englands borgliga 1800-tal han placeras i. Spelets första del som utspelar sig i London fångar denna spänning, men den försvinner lika fort som spelet låter Van Helsing ge sig ut på upptäcktsresa till Egypten och vidare i Europa. Klichéerna avlöser varandra: pyramider, munkar och magiska sköldar. Tyvärr håller inte dessa förändringar av handlingen mer än att de någorlunda räddas av de spillror som spelutvecklarna har lämnat kvar av Stokers ursprungliga narrativ.

Att speltidningen IGN nyligen gav det här spelet 8/10 i betyg visar ganska tydligt att spelbranschen fortfarande är ganska svältfödd på välskriven handling. Att jag trots alla brister ändå tyckte om att spela Dracula: Origin visar troligtvis på detsamma.

Andra intressanta bloggar om: 1800-tal, äventyrsspel, Dataspel, Dracula, Litteratur, vampyrer

Snart kommer riksdagen att votera om FRA-lagen och stämningen på nätet verkar ganska rejält upprorisk. Politiker från hela färgpaletten verkar se lagen som en nödvändig lösning på ett desperat läge. Stora yttre hot behöver riktigt rejäla reformer för att stävjas. Men vilka hot?

Det här med risk- och omvärldsanalys är ju en ganska knepig grej. Kanske är det något jag inte förstått, men terrorhotet har ju i praktiken inte visat sig vara en bråkdel så stort som andra risker vi accepterar utan problem. Förra säpochefen verkar hålla med om att vi övervärderar terrorhotet mot Sverige. Globalt sett accepterar vi miljörisker, kärnkraftsrisker, bildöd och diverse krig utan att vi genomför så genomgripande reformer för att stävja det. Terrorhotet verkar däremot ha slagit emot en känslig nerv hos vissa delar av vårt samhälle.

Är verkligen terrorhotet en så stort risk att vi ska offra yttrandefrihet och privatliv på dess altare? Varför gör vi det, när vi härdat ut och anpassat oss till så mycket större hot mot vårt liv och vår hälsa?

Den enda förklaringen jag kan se till det hela, är att terror är just terror. Att den medvetet söker att skrämma och jaga oss att offra det vi mest värderar. Just sådana tragiska offer som riksdagen tänker göra vårt privatliv till den 17 juni.

Andra intressanta bloggar om: avlyssning, FRA-lagen, Internet, privatliv

När marslandaren Phoenix skickar hem bilder på Mars blir de flesta av oss fascinerade. Man hänförs av bilder från en fjärran planet och av platser dit man själv aldrig kommer att kunna sätta sin fot. Men andra reagerar ganska annorlunda på marslandarens visuella representationer av Mars yta. DN skriver idag om en utbredd misstro bland nätets konspirationsteoretiker.

När kommunikationen av vetenskap bryter samman, accentueras de mekanismer som ligger bakom vetenskapskommunikation. Vetenskap är inte bara hårda fakta, utan bygger också på djupt sociala och mänskliga funktioner som exempelvis trovärdighet.

I detta fall kommuniceras vetenskapen via bilder. Något som görs för att kunna förmedla vetenskapliga fakta utanför vetenskapssamfundet, men som också som öppnar upp för en helt annan typ av lekmannakritik av de vetenskapliga resultaten. För att vi ska se bilderna som oproblematiska representationer av Mars, måste vi känna en trovärdighet hos både själva bilderna men också de som förmedlar dem.

Givetvis har inte NASA denna trovärdighet hos alla världens medborgare. När illusionen hos bildernas pixlar bryter samman, finns det en möjlighet för dem som misstror rymdforskarna på ett mer allmänt plan att ifrågasätta hur bilderna skapas. Kritikerna vänder sig mot defekter som de anser visar att bilderna blivit manipulerade. Nasas chef försöker upprätta sitt förtroende genom att svara kritikerna att vad sin görs hos NASA är mycket viktigare än lite oseriös förvirrad kritik.

Liknande konspirationsteorier, som jag nog får hålla med NASA om som ganska gripna från luften, sätter ändå fingret på något centralt i kommunikationen av vetenskap. När vetenskapsmän populariserar sin forskning genom bilder, förutsätter de att mottagarna använder bilderna på ett visst sätt: ett korrekt sätt. Populariserad vetenskap ska inte fungera som vetenskap i övrigt – den ska inte öppna upp för kritik och diskussion där personer exkluderade från vetenskapssamfundet får samma villkor som andra. Bilderna ska istället fungera som oproblematiska representationer av vetenskapliga fakta. Representationer som ska öppna upp för drömmar och fantasier hos en passiv allmänhet - disciplinerade drömmar och fantasier.

På detta sätt sätter tokstollen Joseph Skipper, en av konspirationsteoretikerna som kritiserar både NASAs bilder och vetenskapsmän, fingret på mekanismerna som används för att förmedla erfarenheter av en ny okänd värld. Att han irriterar nasaforskarna är förståeligt - han använder bilderna på ett sätt som inte är menat. Han accepterar inte heller illusionen av bilderna som oproblematiska representationer - något som det ju är svårt att se någon bild som.

Trist nog verkar det dock vara intressantare med knäppisars kritik av vetenskap utifrån idéer om utomjordingar och annat obskyrt, än en kritisk diskussion av vetenskapens roll i samhället och makthierarkier i vetenskaplig kommunikation.

Andra intressanta bloggar om: kommunikation, Mars, marslandaren, populärvetenskap, rymden, Vetenskap

Det finns mycket att fira i dagarna. Dels en underbar peppmatch igår, i vänners lag ute på stan. Var underbart att få hänge sig åt den kollektiva yra som spreds i rummet.

På ett mer individuellt plan har jag kanske ännu mer att fira. Under gårdagen skickade jag in sista versionen av magisteruppsatsen jag pulat med senaste året. Något speciellt med att skriva en uppsats under ett helt år - trots att inte många läser den. Uppsaten är ganska så mycket den totala motsatsen till allt det svammel som jag publicerar här (och som andra publicerar på andra bloggar).

Med det inte sagt att min uppsats är så fantastisk. Det känns lite svårt att säga och om några veckor kommer nog det officiella avgörandet (dråpslaget/fanfaren, den som lever får se). Nej, det som gör skillnaden är känslan, känslan av att verkligen ha funderat och forskat igenom det man skrivit, av att bottna i något. Och förutom det: känslan av att helt kapa banden med samtiden och istället dyka ner i texter av vetenskapsmän, pjäsförfattare och filosofer från engelskt 1600-tal. Något som förresten Nina Björk uttalar sig på ett liknande sätt om på DN idag.

Andra intressanta bloggar om: 1600-tal, forskning, fotboll, fotbolls-em, uppsats

I dagens DN skriver Ragnar Roos om det skenande oljepriset. Bra säger han - och jag håller nog med. Men vad är det här med den konstiga idén om att marknadens prismekanismer kan göra att oljan aldrig “tar slut”, som Roos skriver?

Allas vår Ragnar tycker att “Peak oil-rörelsen” har en allt för strikt geologisk syn på oljan. Att de inte ser att marknaden prismekanismer kommer att göra oljan för dyr för att använda, att den därmed inte kommer att användas och att den därför inte kommer att ta slut. Men har peak oil-rörelsen verkligen den grundsynen?

Peak oil-begreppet innebär att världens oljeproduktion någon gång i framtiden kommer att nå en kulmen (exakt när, det är forskarna oense om). En följd av detta är att vi inte kommer att kunna kompensera en ökande efterfrågan med en ökad produktion (alltså en ökat tillgång) och att oljepriset därför kommer att öka. Ett raskt ökande oljepris kommer att göra oljan oanvändbar inom en rad områden där den idag används (exempelvis förbränning). Här är alltså Roos och forskarna överens.

Vad de däremot inte riktigt verkar hålla med varandra om är hur vi ska definiera begreppet “slut”. Är det inte egentligen Roos som antar en för geologisk grundsyn när han talar om att marknaden gör att en resurs aldrig tar slut? Borde vi inte snarare se oljan som slut när vi överutnyttjat den till den grad att den är för dyr för majoriteten av relevanta användningsområden? Roos kanske har rätt att marknaden gör att oljan aldrig tar slut nere i marken. men vad spelar det för roll när den praktiskt användbara råvaruoljan är slut?

I och för sig kan en sinande olja vara ett likt välsignande som förbannande fenomen. En tidig olje-peak kan bespara oss en del av den beslutsångest kring den globala uppvärmningen vi annars skulle fått. Men även vid en olje-peak behöver vi förbereda oss och kanalisera forskningsmedel och dylikt till forskning kring alternativa energikällor. Dessutom behöver vi ställa om infrastrukturen - vilken inte görs i en handvändning och inte lätt görs genom marknadskrafter.

Att sticka ner huvudet i sanden, peka på marknaden och sedan säga att allt kommer att gå bra och oljan inte ta slut är alltså knappast en lösning. Förhoppningsvis förstår DN:s ledarredaktion det också.

Andra intressanta bloggar om: global uppvärmning, oljepris, peak oil

Efter denna natts sömn kändes allt lite småkonstigt. Efter diffusa morgondrömmar vaknade jag med en känsla av att pengar var vad jag behövde. Inte lite - utan mycket.

Bakgrunden: För ungefär ett år sedan tog jag ut en civilingenjörsexamen. En sådan där präktig en med löfte om ett välbetalt jobb. Efter en del beslutsångest kändes dock inte som om den vägen var så kul som jag en gång trott. Istället har jag sedan dess läst en magister i idéhistoria. En sådan där osäker grej utan klara associerade framtidsbilder.

När man så vaknar en morgon, med drömmar om lyckliga och rika vänner färskt i minnet, så visar det sig att en underlig känsla infinner sig. Inte för att jag egentligen känner att jag saknar så mycket nu. Snarare är den en konformistisk känsla av att vilja passa in. Den visar upp sitt fula tryne när man är som minst på vakt - under tidiga söndagsmorgnars yra drömmar.

De senaste dagarna har jag ägnat åt en klockren biografi över Samuel Pepys: Samuel Pepys - The Unequalled Self. Dagboksskrivaren som trots sin hemvist i den engelska restorationens 1600-tal, känns vildare än de flesta. Han skriver ner till synes triviala händelser på ett knivskarpt sätt. Notoriskt otrogen, festande, stundtals klädd i kvinnokläder, makthungrig och sugen på pengar. Dagens värld är kanske inte är så väldigt annorlunda från dåtiden som vi ibland vill inbilla oss.

Biografin, som är skriven av Claire Tomalin, fångar Pepys på ett underbart underhållande sätt. Pepys dagbok talar i och för sig ganska bra för sig själv (kan exempelvis läsas här). Men Tomalin väver ihop Pepys liv med samtida händelser under Cromwell-regimen och restorationen på ett sätt som inte bara får oss att förstå Pepys, utan också får oss att förstå den värld han levde i och vår historia. Rekommenderas varmt!

Vaknade tidigt och promenerade genom uppsalaparkerna
Medan frukosten står och puttrar tittar jag
ut på balkongväxterna som växer i solskenet

Andra intressanta bloggar om: frukost, morgon, parker, sol

De senaste dagarna har jag varit isolerad i lägenheten. Kombinationen av pollenallergi och bokplöjning har satt sin effekt. Kanske är det denna isolering som fått min att reflektera över vad man egentligen funderar över. Vad är det som sätter igång mina och era tankar?

En del av tankarna har gått åt det mer bittra hållet: Hur mycket av det vi tänker är egentligen tankar som är relevanta för oss själva? Hur mycket blir snarare någon typ av spegel av medieintryck, intryck som vi likt betingade hundar kastar oss över och besvarar? Ofta besvarar vi dem på ett ganska impulsivt och oreflekterat sätt. Ofta har vi ingen egentligen relation till dessa händelser själva, utan fabricerar fram ett personligt förhållande utifrån journalisters representationer av allehanda händelser.

Mycket av den debatt som sker i bloggar, i media och i fikarum rör frågor som vi artificiellt matas med snarare än frågor som väcks av händelser i vår närhet. Vanligtvis brukar vi vara ganska nöjda med det. Medias representation av händelser blir ett skådespel som vi kan recensera och debattera. Vår personliga relation till den verkliga händelsen blir ointressant och därmed frågan om de mänskliga öden som ligger bakom texten, bilden och tv-inslaget. 

Jag har kanske isolerat mig för länge. Jag matchar knappast solskenet och grönskan utanför mitt fönster. Men har inte medieklimatet och därmed tyvärr även mitt och era personliga samtal i livet kommit i samma otakt med omgivningen? Otakt med omgivningen som en allergisk som isolerat sig i en artificiell bur av mediekommentarer.

Andra intressanta bloggar om: cynism, media, mediakritik, medier, representationer