Idealrealisation

När jag läser dagens debatt om upphovsrätt och fildelning som startats av Carl-Johan Bonniers artikel på DN-debatt idag och svaren på denna (till exempel här) , kommer jag att tänka på den tyska historikern Rienhart Koselleck när han diskuterar den moderna idén om accelerationen.Både Bonnier och hans antagonister använder sig av föreställningen om “vi är så långt efter” och att “Sverige ligger före”. Före och efter vad - kan man då lätt fråga sig.

Bonnier snuddar vid ett svar när han talar om att det finns ett modernitetskomplex i fildelningsdebatten - men ironiskt nog verkar han minst lika inslingrad i detta komplex som vem som helst annars i samtalet. Precis som andra i debatten delar han en framtidssyn (och nutidssyn) som kortfattat går ut på att olika rättsliga implementationer av exempelvis upphovsrätt kan placeras på en typ av modernitetsskala. Vad debattörerna är oense om är vilken implementation som ska få betraktas som modern: alltså det som vi oundvikligt rör oss mot.

Denna historiesyn är knappast ny - jag kommer osökt att tänka på Marx. Men hur konstruktiv är denna syn i dagens fildelningsdebatt? Riskerar den inte att dölja att vad fildelningsdebatten egentligen handlar om är två olika moderna samhällssyner som ställs mot varandra: en som baseras på en kontrollerad kommersiell kunskapsproduktion och en som handlar om en fri ideell spridning av kunskap. Båda dessa framtidsideal drar energi både ur en lång historisk tradition, nutidens sociala motsättningar samt de drömmar och förväntningar vi har gentemot framtiden.

Andra intressanta bloggar om: fildelning, Historia, modernitet, upphovsrätt

Medan jag diskade upp högen av disk som bildats under helgen tänkte jag att det kunde vara trevligt att lyssna lite på radio. Slog på p1 och filosofiska rummets program om teknikutveckling fastnade ganska fort - kanske snarare för att det som sades var intressant än för att det var smart.

Det som var intressant var debattörernas sätt att diskutera teknisk utveckling som något givet - som något linjärt. Termer som utvecklingsoptimism och -pessimism slängdes fram och tillbaka. Utveckling blev en endimensionell rörelse som vi människor mest kunde förhålla oss till genom att antingen bromsa den eller att snabba på den. Eller som man uttryckte sig i programmet – teknik går nästan per definition före politik. En sådan syn gör tekniken till ett objektivt faktum som vi människor bara kan förhålla oss antingen positiva eller negativa till. Men finns det inte en dimension av politik i själva valet av vad vi gör tekniken till? Går teknikutvecklingen verkligen på räls utan förgreningar?

Den typ av tekniksyn som fördes fram i Filosofiska rummet känns ganska förenklad och dum. Jag skulle kunna räkna upp en rad exempel på teknikutveckling där politik går före teknik – eller där teknik, vetenskap och politik flyter ihop på ett sätt så att det blir ganska svårt att utskilja vad som egentligen är vad. Det tydligaste exemplet på detta är kanske den globala uppvärmningen. I diskussionen om hur denna uppvärmning ska motverkas stångas olika idéer om hur framtida teknik ska se ut: Man inför olika former av styrmedel som driver tekniktillverkare och teknikanvändare till att utveckla och omfamna nya typer av tekniker. Att den fossila energitekniken skapat en problematik som kräver ett parallellt politik/vetenskapligt behandlande för att lösas borde visa att den klassiska modellen av teknisk och vetenskaplig utveckling som opolitisk och objektiv är kraftigt förenklad. Att vetenskap ger upphov till teknik som i sin tur måste hanteras av politiska ramverk är en utvecklingssyn som har skapat problem av olika slag gång på gång genom den moderna historien. Likväl verkar den sticka upp sitt huvud gång på gång - nu senaste alltså i p1:s filosofiska rummet.

Andra intressanta bloggar om: filosofiska rummet, global uppvärmning, Teknikhistoria, teknikoptimism, teknikpessimism, teknikutveckling