Idealrealisation

“Det jag söker hos en kvinna är att hon älskar gud.”

Han hade sagt det långsamt och beslutsamt som ett svar på hennes fråga. Den tyska tjejen såg märkbart irriterad ut över svaret på frågan. Nyss hade hon hållit en utläggning om kroppens roll i vårt postmateriella samhälle. Han hade inte hållit med hennes tanke om att kroppen är något viktigt, en del av en människa och något som inte ska förnekas. Den vältränade något modellika sydafrikanen höll inte med henne, för honom var en kvinnas utseende irrelevant - lika irrelevant som hennes charm. Vad som var viktigt var hennes gudskärlek.

“Varför är då alla dina vänner jag träffat - både kvinnliga och manliga - bara väldigt snygga människor i så fall?”

Jag tänkte bara frågan. Visste att frågan, om den yttrades, inte skulle få något konkret svar. Istället formulerade jag om frågan utifrån bibeln: “Men enligt bibeln är ju (se Korintierbreven) det optimala sättet att leva ett liv i avhållsamhet. Äktenskapen skulle ju kunna ses som en kapitulation inför just det faktum att människan är kroppslig och att vi inte kan förneka vår sexualitet. Om det enda som är viktigt för dig är kärleken till gud - varför söker du då även kärleken hos en kvinna?”

Sydafrikanen svarade mig med en hänvisning till Genesis. Samtidigt hade den tyska tjejen irriterat sig än mer på honom och till slut kokade hennes illska över. Orden haglade fram och tillbaka och först genom att samtalet styrdes över till neutralare mark kunde det hela lugnas ner. Nu var hon inte längre irriterad. Istället skämdes hon. Skämdes över att ha angripit hans religiösa idéer och att ha tappat besinningen. Hon gick sakta fram till honom och bad om ursäkt:

“Det var dumt sagt, förlåt. Jag var bara barnslig.”

Religiös tolerans är att försaka sina egna åsikter för någon annans skull, och just genom detta förlåt vann denna agnostiska tyska min respekt på ett sätt ingen aktiv mission någonsin skulle kunna göra.

Tidigare inlägg i denna serie:
1. Religionskrig i bekantskapskretsen
2. Hur jag startade en religionskonflikt

Andra intressanta bloggar om: Korintierbreven, religion, sex, tolerans

I gårdagens inlägg var jag kanske inte helt ärlig när jag beskrev min roll i konflikterna som endast neutral. Kanske eftersom det att försöka minnas det förflutna och skilja det man önskar hade hänt från det som verkligen hände är lättare i teorin än i praktiken.

De första veckorna under min vistelse i Frankrike hade den ena amerikanskan - den av dem som skulle kunna beskrivas som sportig, också den äldre av de två - börjat etablera vad man skulle kunna gissa var inledningen till en relation med den kristna sydafrikanen. Allt rasade dock samman när han på grund av religiösa skäl inte ville gå som långt i det hela som hon hade hoppats. Hon bröt inte ihop, utan gick vidare och hittade ganska raskt en otroligt trevlig fransman istället.

Här kommer jag in. Med min vana vid mer ombytliga förhållanden hemifrån och den grundläggande idén om att man inte både kan dumpa någon och samtidigt ha åsikter om hur denne ska leva sitt kärleksliv. I ett dåligt valt tillfälle talar jag om fransmannen med amerikanskan i sydafrikanens närhet. Jag märkte ganska fort att han inte tog det så bra - hela atmosfären i rummet tjocknade och någon timme senare när jag satt i mitt rum mådde jag dåligt av insikten av att ha gjort något jag inte borde ha gjort.

Det hela verkade dock snart ha blåst över. När jag bad om ursäkt till de båda förklarade de att de inte var irriterade på mig. Sydafrikanen förklarade sig inte vara sur på vare sig mig eller amerikanskan - eller som han förklarade, “Det var det att hon ljög som gjorde mig sur, mer än det som hänt”. Men vad hade hon ljugit om? Jag förstod inte riktigt. Kanske hade de kanske också rätt, kanske var det inte jag som startade alla problem. Man skulle alltid snarare kunna härleda problemen till de andras handlingar snarare än vad jag sade. Kanske hade jag också helt missuppfattat situationen och kanske var det annat som fått deras relation att surna till.

Men det var vid denna tidpunkt sprickan mellan oss alla uppstod. En spricka av religion, sexualitet och brist på tillit - begrepp som så ofta ger en explosiv blandning.

Andra intressanta bloggar om: ateism, Frankrike, relationer, religion, religionskonflikt, tolerans

Ta ur bjälken ur ditt eget öga innan du påpekar sågspånet i din grannes, uppmanade oss en gång en klok kille. Klokt sagt, speciellt eftersom det oftast är som svårast att förhålla sig kritiskt till det som vi uppfattar som det mest personliga i vår egen livsstil.

En sådan sak som många upplever som väldigt personligt är köttätande, det vill säga om man äter sådant. Det sätt vi slaktar djur blir därför en viktig del av vår identitet - och därmed även ett sätt vi definierar de andra, de som inte är som eller gör som oss.

I tidningen Dagen finns en artikel som de senaste dagarna har skapat en viss debatt i kommentartrådarna i vissa bloggar. Många av debattörerna delar upp valalternativen i en modern västerländskt djurhållning som ser till djurens bästa efter rationella kriterier och en irrationell religiöst dikterad djurhållning. Uppdelningen känns väldigt naiv. Tyvärr ser nog varken den moderna djurindustrin (som nog har profiten i fokus) eller de traditionella slaktmetoderna djuret som det centrala. Att tro att vår moderna kött- och slakteriindustri är ett himmelrike och halal/koscher ondskans påfund är bara ett uttryck för hur hemmablinda vi är för vilka trossatser som driver vårt moderna kapitalistiska samhälle. En liten fingervisning: det är inte medkänsla för djuren som är bjälken som sitter i ditt öga.

Andra intressanta bloggar om: djurhållning, halal, islam, judendom, koscher, kött, religion, slakt