Idealrealisation

Det är svårt att inte känna ångest inför kombinationen av ett ökat tryck på fossila bränslen från en mångårig global ekonomisk tillväxt och de klimatproblem som vi blir allt mer medvetna om. Dessa problem kommer knappast att minska och är nog de största problem som vår globala kapitalistiska och politiska struktur har ställts inför någonsin. Just de här problemen visar också hur trögrörligt vårt moderna samhälle är och hur starkt integrerade vårt ekonomiska system är med vad tonvis av infrastruktur och även med våra vardagliga vanor.

Systemet blir så trögrörligt att vi hellre sätter vår tilltro till snabba teknologiska fixar, snarare än att vi tar ett helhetsgrepp och förändrar mer grundläggande strukturer. Istället för att ifrågasätta det faktum att varje bilist åker runt med tonvis av metall omkring sig dagarna i ända och därmed konsumerar litervis med bränsle, så försöker vi att mätta vår bränslehunger från andra källor än de fossila oljekällorna. In kommer: Biobränslen. De har bara ett problem: Biobränslen är inte fossila. Men det är ju själva poängen med dem – kanske du tänker. Det är ju därför de är bra. Och visst, ur ett klimatperspektiv är det så, men det medför också det problemet att de inte är några sparade reserver som vi pumpar upp utan att produktionen av dem måste konkurrera med annan produktion (läs: MAT).

När vi inte längre vill använda oss av fossila bränslen (att vi inte kan borde vi ha insett för länge sedan), kommer vi att vara tvungna att väga energiproduktion mot andra intressen på ett mycket med påtagligt sätt. Tidigare osammankopplade fenomen kommer att integreras allt starkare: precis som att massiv privatbilism redan nu leder till höga matpriser. Det är alltså det vi ser på matvärldsmarknaden, där biobränslen driver upp matpriserna. Men istället för att ifrågasätta själva biobränsleproduktionen kanske vi snarare ska ifrågasätta bio- och fossilbränslekonsumtionen. Att bara ersätta bensin med biobränslen och hålla kvar vid våra infrasystem är inte en hållbar lösning. Istället bör vi ställe om våra infrasystem på ett sätt så att vi kan konsumera ickefossila bränslen på ett hållbart sätt.

Andra intressanta bloggar om: biobränslen, fossila bränslen, kapitalism, matpriser

I dagens DN skriver Ragnar Roos om det skenande oljepriset. Bra säger han - och jag håller nog med. Men vad är det här med den konstiga idén om att marknadens prismekanismer kan göra att oljan aldrig “tar slut”, som Roos skriver?

Allas vår Ragnar tycker att “Peak oil-rörelsen” har en allt för strikt geologisk syn på oljan. Att de inte ser att marknaden prismekanismer kommer att göra oljan för dyr för att använda, att den därmed inte kommer att användas och att den därför inte kommer att ta slut. Men har peak oil-rörelsen verkligen den grundsynen?

Peak oil-begreppet innebär att världens oljeproduktion någon gång i framtiden kommer att nå en kulmen (exakt när, det är forskarna oense om). En följd av detta är att vi inte kommer att kunna kompensera en ökande efterfrågan med en ökad produktion (alltså en ökat tillgång) och att oljepriset därför kommer att öka. Ett raskt ökande oljepris kommer att göra oljan oanvändbar inom en rad områden där den idag används (exempelvis förbränning). Här är alltså Roos och forskarna överens.

Vad de däremot inte riktigt verkar hålla med varandra om är hur vi ska definiera begreppet “slut”. Är det inte egentligen Roos som antar en för geologisk grundsyn när han talar om att marknaden gör att en resurs aldrig tar slut? Borde vi inte snarare se oljan som slut när vi överutnyttjat den till den grad att den är för dyr för majoriteten av relevanta användningsområden? Roos kanske har rätt att marknaden gör att oljan aldrig tar slut nere i marken. men vad spelar det för roll när den praktiskt användbara råvaruoljan är slut?

I och för sig kan en sinande olja vara ett likt välsignande som förbannande fenomen. En tidig olje-peak kan bespara oss en del av den beslutsångest kring den globala uppvärmningen vi annars skulle fått. Men även vid en olje-peak behöver vi förbereda oss och kanalisera forskningsmedel och dylikt till forskning kring alternativa energikällor. Dessutom behöver vi ställa om infrastrukturen - vilken inte görs i en handvändning och inte lätt görs genom marknadskrafter.

Att sticka ner huvudet i sanden, peka på marknaden och sedan säga att allt kommer att gå bra och oljan inte ta slut är alltså knappast en lösning. Förhoppningsvis förstår DN:s ledarredaktion det också.

Andra intressanta bloggar om: global uppvärmning, oljepris, peak oil

Blev ganska road imorse - och oroad. Som tilltugg till frukostgröten slog jag upp DN:s ledarsida med Björn Lombergs artikel “Kyl ner städerna” (översatt av Peter Wolodarski). Nu är jag väl knappast något fan av någon av dessa två skribenter - men dagens frukostläsning tog nog ändå priset.

I artikeln hävdar Lomberg att vi bör jämföra den dyra lösningen genomföra ett Kyotoavtalet som knappt ger någon effekt med ett betydligt billigare sätt att undkomma klimatproblematiken: kylning av storstäderna. Om storstädernas invånare målar sina hus vita, planterar fler träd och anlägger fler fontäner kan vi se till att städernas temperatur är behaglig trots temperaturhöjningar (något som redan görs för att motverka lokala temperaturhöjningar i världens storstäder). Frågan man ställer sig efter läsningen är bland annat: Hur ska nu detta hjälpa den globala uppvärmningens stora förlorare: populationen i fattiga länder kring ekvatorn: exempelvis i Afrika? Dessutom: kan någon verkligen se det som en långsiktig lösning på klimatproblemet att försöka motverka de symptom på samhället som växthuseffekten för med sig? Om Lomberg hade argumenterat för dessa lösningar som ett komplement till ett arbete med ett minska växthusgaser skulle artikeln varit intressant - men när dessa uppenbart ytliga symptomlindrande åtgärderna ställs som ett alternativ mot Kyotoprotokollet blir det bara komiskt.

Att Wolodarski väljer att publicera den här artikeln känns kanske inte helt förvånande. I allmänhet har hans artiklar gång på gång fått mig att dra på läpparna under min DN-läsning. Men att slänga fram lösningar av denna typ på ledarplats i Sveriges största tidning känns ungefär lika idiotiskt som att ordinera huvudvärkstabletter mot en dödlig feber. Vad är egentligen anledningen till att de debattörer i det marknadsliberala lägret som i andra sammanhang talar sig varma för vetenskapens möjligheter vägrar att ta till sig den problembild som ett samstämmigt forskarsamhälle målar upp kring klimatet?

Andra intressanta bloggar om: Björn Lomberg, global uppvärmning, klimathotet, Miljö, Peter Wolodarski, politik, växthuseffekten