Idealrealisation

En vecka har glidit bort i den slumrande alpstaden. Har börjat blanda in mig i lugnet och bland kolonin av utbytesstudenter. Provade på det franska poplivet igår med klubben Pop à la plage. Kan inte säga att det gav mersmak: svettiga tonåringar och armbågar.

Laddar istället för årets fest. Dags att fira revolutionen den 14:de juli. Borgerskapets blodiga brytning med en tidigare aristokratisk världsordning 1798. Den som hävdar att liberala och kapitalistiska idéer aldrig har orsakat blodsutgjutelse borde komma ihåg detta datum från det borgliga samhällets vagga. På franskt manér blir det nog firande med militärparad, fyrverkerier och fest. Kommer att bli perfekt.

Andra intressanta bloggar om: 14:de juli, Annecy, franska revolutionen

Det finns mycket att fira i dagarna. Dels en underbar peppmatch igår, i vänners lag ute på stan. Var underbart att få hänge sig åt den kollektiva yra som spreds i rummet.

På ett mer individuellt plan har jag kanske ännu mer att fira. Under gårdagen skickade jag in sista versionen av magisteruppsatsen jag pulat med senaste året. Något speciellt med att skriva en uppsats under ett helt år - trots att inte många läser den. Uppsaten är ganska så mycket den totala motsatsen till allt det svammel som jag publicerar här (och som andra publicerar på andra bloggar).

Med det inte sagt att min uppsats är så fantastisk. Det känns lite svårt att säga och om några veckor kommer nog det officiella avgörandet (dråpslaget/fanfaren, den som lever får se). Nej, det som gör skillnaden är känslan, känslan av att verkligen ha funderat och forskat igenom det man skrivit, av att bottna i något. Och förutom det: känslan av att helt kapa banden med samtiden och istället dyka ner i texter av vetenskapsmän, pjäsförfattare och filosofer från engelskt 1600-tal. Något som förresten Nina Björk uttalar sig på ett liknande sätt om på DN idag.

Andra intressanta bloggar om: 1600-tal, forskning, fotboll, fotbolls-em, uppsats

De senaste dagarna har jag ägnat åt en klockren biografi över Samuel Pepys: Samuel Pepys - The Unequalled Self. Dagboksskrivaren som trots sin hemvist i den engelska restorationens 1600-tal, känns vildare än de flesta. Han skriver ner till synes triviala händelser på ett knivskarpt sätt. Notoriskt otrogen, festande, stundtals klädd i kvinnokläder, makthungrig och sugen på pengar. Dagens värld är kanske inte är så väldigt annorlunda från dåtiden som vi ibland vill inbilla oss.

Biografin, som är skriven av Claire Tomalin, fångar Pepys på ett underbart underhållande sätt. Pepys dagbok talar i och för sig ganska bra för sig själv (kan exempelvis läsas här). Men Tomalin väver ihop Pepys liv med samtida händelser under Cromwell-regimen och restorationen på ett sätt som inte bara får oss att förstå Pepys, utan också får oss att förstå den värld han levde i och vår historia. Rekommenderas varmt!

Medan jag diskade upp högen av disk som bildats under helgen tänkte jag att det kunde vara trevligt att lyssna lite på radio. Slog på p1 och filosofiska rummets program om teknikutveckling fastnade ganska fort - kanske snarare för att det som sades var intressant än för att det var smart.

Det som var intressant var debattörernas sätt att diskutera teknisk utveckling som något givet - som något linjärt. Termer som utvecklingsoptimism och -pessimism slängdes fram och tillbaka. Utveckling blev en endimensionell rörelse som vi människor mest kunde förhålla oss till genom att antingen bromsa den eller att snabba på den. Eller som man uttryckte sig i programmet – teknik går nästan per definition före politik. En sådan syn gör tekniken till ett objektivt faktum som vi människor bara kan förhålla oss antingen positiva eller negativa till. Men finns det inte en dimension av politik i själva valet av vad vi gör tekniken till? Går teknikutvecklingen verkligen på räls utan förgreningar?

Den typ av tekniksyn som fördes fram i Filosofiska rummet känns ganska förenklad och dum. Jag skulle kunna räkna upp en rad exempel på teknikutveckling där politik går före teknik – eller där teknik, vetenskap och politik flyter ihop på ett sätt så att det blir ganska svårt att utskilja vad som egentligen är vad. Det tydligaste exemplet på detta är kanske den globala uppvärmningen. I diskussionen om hur denna uppvärmning ska motverkas stångas olika idéer om hur framtida teknik ska se ut: Man inför olika former av styrmedel som driver tekniktillverkare och teknikanvändare till att utveckla och omfamna nya typer av tekniker. Att den fossila energitekniken skapat en problematik som kräver ett parallellt politik/vetenskapligt behandlande för att lösas borde visa att den klassiska modellen av teknisk och vetenskaplig utveckling som opolitisk och objektiv är kraftigt förenklad. Att vetenskap ger upphov till teknik som i sin tur måste hanteras av politiska ramverk är en utvecklingssyn som har skapat problem av olika slag gång på gång genom den moderna historien. Likväl verkar den sticka upp sitt huvud gång på gång - nu senaste alltså i p1:s filosofiska rummet.

Andra intressanta bloggar om: filosofiska rummet, global uppvärmning, Teknikhistoria, teknikoptimism, teknikpessimism, teknikutveckling

De senaste veckorna har jag fastnat i det svenskutvecklade dataspelet Europa Universalis III. I allmänhet tenderar jag att vara en sucker för långsamma strategispel som pågår i timtal och som allt för ofta slutar i något av ett antiklimax:

- Så det slutade med världsdominans igen?
- Jo det ser ju inte bättre ut än så…

Kanske är det alltså ingen överraskning att jag har fastnat i det här spelet där man leder en nation från mitten av 1400-talet genom den tidigmoderna tidsåldern och fram till strax efter den franska revolutionen, 1792. Efter några veckors spelande har jag dock börjat fundera över vad spelet gör både med mig som spelare och med historien som spelas om.

Inte helt överraskande är en viktig komponent i spelet (precis som det var under perioden som spelet utspelar sig under) koloniseringen av den nya världen. Allt som oftast hänger man på knappen för att skicka kolonialister till någon icke ont anande ö. För mig som spelare känns det oproblematiskt. Det är en del av spelets logik och den verkliga historiens blodiga kolonialism är fint gömd under ett gränssnitt - knappar och siffror.

Nu kanske jag låter lite som en politiskt korrekt moralgubbe - men det känns lite underligt hur jag i min dator glatt upprepar historiens grymheter genom ett gränssnitt av overklighet. Detta liknar mycket sätt omänskliga system upprätthållts inom mer verkliga och otrevligare områden: det tydligaste är kanske kalla krigets Mutual Assured Destruction (MAD) - där den grymma verkligheten kärnvapnen utgjorde övertäcktes av ett avdramatiserande tekniskt språk. Kanske är dags att damma av och titta på den gamla 80-talsrullen “War games” igen..

Andra intressanta bloggar om: Dataspel, Historia, kolonialism, spel

Eftermiddagen har ägnats i biblioteket och i Englands 1600-tal och mer specifikt med dess gentlemän. Det där med att vara gentleman verkade mer och mer inbjudande allteftersom läsningen- viktigt det där med att man inte jobbade och att man hade lagom med pengar. Genom att inte göra något ansågs du dessutom som mer trovärdig och sanningssägande. Känner helt klart att det kunde vara en möjlig yrkesbana och kanske något jag borde undersöka närmre såhär i slutfasen av min utbildning. Synd bara att jag är en sådär 400 år för sent ute med mitt yrkesval - ännu senare ute än vad jag är med den där bloggtrenden jag nämnde senast.

Men hur såg gentlemannen egentligen ut? Så här, om man frågar Google:

Andra intressanta bloggar om: 1600-tal, Gentlemän, Historia