Idealrealisation

Sommarledigheten har infunnit sig och när uppsatsen och 1600-talets engelska gentleman har avklarats kastar jag mig in i annat. Det vill säga Dracula: Origin, äventyrsspelet som utspelar sig i ett gotiskt och viktorianskt engelskt 1800-tal (jag: anglofil? Inte alls…).

Äventyrsspelen verkar vara på återtåg – och ingen är gladare än jag. En pek-och-klicka-äventyr med välskrivet manus slår vilket skjutaspel när som helst. Tyvärr märker man dock att handlingen i äventyrsspel som Dracula inte håller riktigt lika bra som de gjorde när man var yngre.

I Dracula: Origin finns många av Bram Stokers karaktärer bevarade: dels Jonathan och Mina Harker men också spelets protagonist: Professor Van Helsing. Spelets handling snuddar vid den klassiska skräckromanen, men avviker naturligtvis också från den. Det skulle ju inte vara så kul att klicka sig igenom en historia som man redan läst (eller kanske sett på film).

Tråkigt nog är det dock just när spelmakarnas berättelse avviker från romanen som hålen i handlingen uppkommer. Konflikten mellan den moderna borgliga Mina och den dekadenta Lucy (som blir biten av Dracula) är som bortblåst. Istället känns det som om Mina snarare har Lucys karaktär i spelet. Inte heller Jonathan Harker blir densamme. Hans spektakulära flykt från Draculas borg har helt suddats ut. Dessutom har det fragmentariska och mystiska i den ursprungliga Draculaberättelsen ersatts av ett ganska stelt klickande och pussellösande.

Det kanske mest spännande i romanen är kontrasten mellan den gamla aristokraten Dracula och Englands borgliga 1800-tal han placeras i. Spelets första del som utspelar sig i London fångar denna spänning, men den försvinner lika fort som spelet låter Van Helsing ge sig ut på upptäcktsresa till Egypten och vidare i Europa. Klichéerna avlöser varandra: pyramider, munkar och magiska sköldar. Tyvärr håller inte dessa förändringar av handlingen mer än att de någorlunda räddas av de spillror som spelutvecklarna har lämnat kvar av Stokers ursprungliga narrativ.

Att speltidningen IGN nyligen gav det här spelet 8/10 i betyg visar ganska tydligt att spelbranschen fortfarande är ganska svältfödd på välskriven handling. Att jag trots alla brister ändå tyckte om att spela Dracula: Origin visar troligtvis på detsamma.

Andra intressanta bloggar om: 1800-tal, äventyrsspel, Dataspel, Dracula, Litteratur, vampyrer

De senaste veckorna har jag fastnat i det svenskutvecklade dataspelet Europa Universalis III. I allmänhet tenderar jag att vara en sucker för långsamma strategispel som pågår i timtal och som allt för ofta slutar i något av ett antiklimax:

- Så det slutade med världsdominans igen?
- Jo det ser ju inte bättre ut än så…

Kanske är det alltså ingen överraskning att jag har fastnat i det här spelet där man leder en nation från mitten av 1400-talet genom den tidigmoderna tidsåldern och fram till strax efter den franska revolutionen, 1792. Efter några veckors spelande har jag dock börjat fundera över vad spelet gör både med mig som spelare och med historien som spelas om.

Inte helt överraskande är en viktig komponent i spelet (precis som det var under perioden som spelet utspelar sig under) koloniseringen av den nya världen. Allt som oftast hänger man på knappen för att skicka kolonialister till någon icke ont anande ö. För mig som spelare känns det oproblematiskt. Det är en del av spelets logik och den verkliga historiens blodiga kolonialism är fint gömd under ett gränssnitt - knappar och siffror.

Nu kanske jag låter lite som en politiskt korrekt moralgubbe - men det känns lite underligt hur jag i min dator glatt upprepar historiens grymheter genom ett gränssnitt av overklighet. Detta liknar mycket sätt omänskliga system upprätthållts inom mer verkliga och otrevligare områden: det tydligaste är kanske kalla krigets Mutual Assured Destruction (MAD) - där den grymma verkligheten kärnvapnen utgjorde övertäcktes av ett avdramatiserande tekniskt språk. Kanske är dags att damma av och titta på den gamla 80-talsrullen “War games” igen..

Andra intressanta bloggar om: Dataspel, Historia, kolonialism, spel