Idealrealisation

“Det jag söker hos en kvinna är att hon älskar gud.”

Han hade sagt det långsamt och beslutsamt som ett svar på hennes fråga. Den tyska tjejen såg märkbart irriterad ut över svaret på frågan. Nyss hade hon hållit en utläggning om kroppens roll i vårt postmateriella samhälle. Han hade inte hållit med hennes tanke om att kroppen är något viktigt, en del av en människa och något som inte ska förnekas. Den vältränade något modellika sydafrikanen höll inte med henne, för honom var en kvinnas utseende irrelevant - lika irrelevant som hennes charm. Vad som var viktigt var hennes gudskärlek.

“Varför är då alla dina vänner jag träffat - både kvinnliga och manliga - bara väldigt snygga människor i så fall?”

Jag tänkte bara frågan. Visste att frågan, om den yttrades, inte skulle få något konkret svar. Istället formulerade jag om frågan utifrån bibeln: “Men enligt bibeln är ju (se Korintierbreven) det optimala sättet att leva ett liv i avhållsamhet. Äktenskapen skulle ju kunna ses som en kapitulation inför just det faktum att människan är kroppslig och att vi inte kan förneka vår sexualitet. Om det enda som är viktigt för dig är kärleken till gud - varför söker du då även kärleken hos en kvinna?”

Sydafrikanen svarade mig med en hänvisning till Genesis. Samtidigt hade den tyska tjejen irriterat sig än mer på honom och till slut kokade hennes illska över. Orden haglade fram och tillbaka och först genom att samtalet styrdes över till neutralare mark kunde det hela lugnas ner. Nu var hon inte längre irriterad. Istället skämdes hon. Skämdes över att ha angripit hans religiösa idéer och att ha tappat besinningen. Hon gick sakta fram till honom och bad om ursäkt:

“Det var dumt sagt, förlåt. Jag var bara barnslig.”

Religiös tolerans är att försaka sina egna åsikter för någon annans skull, och just genom detta förlåt vann denna agnostiska tyska min respekt på ett sätt ingen aktiv mission någonsin skulle kunna göra.

Tidigare inlägg i denna serie:
1. Religionskrig i bekantskapskretsen
2. Hur jag startade en religionskonflikt

Andra intressanta bloggar om: Korintierbreven, religion, sex, tolerans

I gårdagens inlägg var jag kanske inte helt ärlig när jag beskrev min roll i konflikterna som endast neutral. Kanske eftersom det att försöka minnas det förflutna och skilja det man önskar hade hänt från det som verkligen hände är lättare i teorin än i praktiken.

De första veckorna under min vistelse i Frankrike hade den ena amerikanskan - den av dem som skulle kunna beskrivas som sportig, också den äldre av de två - börjat etablera vad man skulle kunna gissa var inledningen till en relation med den kristna sydafrikanen. Allt rasade dock samman när han på grund av religiösa skäl inte ville gå som långt i det hela som hon hade hoppats. Hon bröt inte ihop, utan gick vidare och hittade ganska raskt en otroligt trevlig fransman istället.

Här kommer jag in. Med min vana vid mer ombytliga förhållanden hemifrån och den grundläggande idén om att man inte både kan dumpa någon och samtidigt ha åsikter om hur denne ska leva sitt kärleksliv. I ett dåligt valt tillfälle talar jag om fransmannen med amerikanskan i sydafrikanens närhet. Jag märkte ganska fort att han inte tog det så bra - hela atmosfären i rummet tjocknade och någon timme senare när jag satt i mitt rum mådde jag dåligt av insikten av att ha gjort något jag inte borde ha gjort.

Det hela verkade dock snart ha blåst över. När jag bad om ursäkt till de båda förklarade de att de inte var irriterade på mig. Sydafrikanen förklarade sig inte vara sur på vare sig mig eller amerikanskan - eller som han förklarade, “Det var det att hon ljög som gjorde mig sur, mer än det som hänt”. Men vad hade hon ljugit om? Jag förstod inte riktigt. Kanske hade de kanske också rätt, kanske var det inte jag som startade alla problem. Man skulle alltid snarare kunna härleda problemen till de andras handlingar snarare än vad jag sade. Kanske hade jag också helt missuppfattat situationen och kanske var det annat som fått deras relation att surna till.

Men det var vid denna tidpunkt sprickan mellan oss alla uppstod. En spricka av religion, sexualitet och brist på tillit - begrepp som så ofta ger en explosiv blandning.

Andra intressanta bloggar om: ateism, Frankrike, relationer, religion, religionskonflikt, tolerans

Ta ur bjälken ur ditt eget öga innan du påpekar sågspånet i din grannes, uppmanade oss en gång en klok kille. Klokt sagt, speciellt eftersom det oftast är som svårast att förhålla sig kritiskt till det som vi uppfattar som det mest personliga i vår egen livsstil.

En sådan sak som många upplever som väldigt personligt är köttätande, det vill säga om man äter sådant. Det sätt vi slaktar djur blir därför en viktig del av vår identitet - och därmed även ett sätt vi definierar de andra, de som inte är som eller gör som oss.

I tidningen Dagen finns en artikel som de senaste dagarna har skapat en viss debatt i kommentartrådarna i vissa bloggar. Många av debattörerna delar upp valalternativen i en modern västerländskt djurhållning som ser till djurens bästa efter rationella kriterier och en irrationell religiöst dikterad djurhållning. Uppdelningen känns väldigt naiv. Tyvärr ser nog varken den moderna djurindustrin (som nog har profiten i fokus) eller de traditionella slaktmetoderna djuret som det centrala. Att tro att vår moderna kött- och slakteriindustri är ett himmelrike och halal/koscher ondskans påfund är bara ett uttryck för hur hemmablinda vi är för vilka trossatser som driver vårt moderna kapitalistiska samhälle. En liten fingervisning: det är inte medkänsla för djuren som är bjälken som sitter i ditt öga.

Andra intressanta bloggar om: djurhållning, halal, islam, judendom, koscher, kött, religion, slakt

Vad som kom att dominera de sista veckorna av min vistelse i Frankrike var en ökande spänning mellan de människorna jag umgicks med - människor från flera olika världsdelar och religioner. Som mer eller mindre ateistiska nordeuropéer hamnade jag och den tyska väninna jag träffat vid slutet av min vistelse något mer vid sidan om det hela.

Det hela tog sin början i att en sydafrikansk mycket kristen vän skällde ut en (även hon kristen) amerikanskas moral. Eller konflikten började nog innan dess, men det var nog punkten där man kunde se irritationen mellan människorna riktigt tydligt.

Människor mumlade saker, sviniga svar mitt under samtal. Själv kände jag mig mer och mer som en observatör av ett udda skådespel. Jag försökte hålla mig neutral - men varför och hur? I det min sydafrikanska vän sade låg alltid en ton av missionerande, inte allt för olik tonen av en telefonförsäljare. Man kunde känna att det alltid fanns ett mål i det han sade. Hos de två amerikanskor som utgjorde det lokala religionskrigets motpart var viljan att fördöma sydafrikanen, dels hans ganska förståeliga ovilja att umgås med dem när konflikten nått sin kulmen.

Jag och tyskan försökte hålla oss väl med alla - även om det självklart inte fungerade. Inom mig växte ibland en irritation över de andras ovilja att ta ansvar för situationen och gruppen som helhet. Parallellt med detta blev jag också irriterad över min egen tolerans - varför inte lika gärna säga till att personerna var dumma i huvudet när jag tyckte det? Utplånade jag inte mig själv genom att inte ge starkare uttryck åt mina egna åsikter? Sammanfattningsvis kändes det som om vår religiösa konflikt blev en liten modell för så mycket aggression och irritation i världen idag.

Uppdatering: Fortsättning följer här.

Andra intressanta bloggar om: ateism, Frankrike, missionerande, religion, religionskrig, tolerans

Är nu tillbaka där jag började sommaren: i Uppsala. Efter att ha bott mitt i en religiös krigszon i en månad (förvånande nog - de flesta av oss ser nog Frankrike som ett lugnt land på den fronten), känns det lugnt att vara hemma. Ska ta och koka ner intrycken och sedan lägga upp lite tankar här - förvänta dig alltså helt enkelt tankar kring religion, konflikt och religiös tolerans inom kort.

Efter att ha läst dagens artikel i DN om bloggen Stuff White People Like har jag mer eller mindre fastnat i att läsa texterna. Men jag har lite svårt att förhålla mig till den grymt underhållande råa cynismen gentemot den vita västerländska medelklassen (sådana som mig och författaren av Stuff White People like helt enkelt). Är det inte så att tendensen att se sina åsikter som en del av en trend och parallellt nedvärdera dem är kanske den mest typiska egenskapen hos “Vita människor”? Bloggen är grymt underhållande och slående, men samtidigt deprimerande metadiskuterande på ett sätt som påminner om 90-talets lika cyniska som trista ironi.

Andra intressanta bloggar om: 90-tal, ironi, Stuff White People Like, tolerans

En vecka har glidit bort i den slumrande alpstaden. Har börjat blanda in mig i lugnet och bland kolonin av utbytesstudenter. Provade på det franska poplivet igår med klubben Pop à la plage. Kan inte säga att det gav mersmak: svettiga tonåringar och armbågar.

Laddar istället för årets fest. Dags att fira revolutionen den 14:de juli. Borgerskapets blodiga brytning med en tidigare aristokratisk världsordning 1798. Den som hävdar att liberala och kapitalistiska idéer aldrig har orsakat blodsutgjutelse borde komma ihåg detta datum från det borgliga samhällets vagga. På franskt manér blir det nog firande med militärparad, fyrverkerier och fest. Kommer att bli perfekt.

Andra intressanta bloggar om: 14:de juli, Annecy, franska revolutionen

Regnmolnen har sökt sig upp i Alpbergen och deras duschar gör Annecyvädret ganska deprimerande denna söndag. Ska försöka ta mig ner till stadens centrum för att köpa mig någon form av regnjacka.

Ägnade hela kvällen igår åt att spela Tarot med fransmannen Ben samt en fransk kvinna som jag inte längre kommer ihåg namnet på. Efter fyra timmars kortspel på franska kändes huvudet som kört genom en tvättmaskin några gånger – ganska skakat men med lite mer uppfräschad franska.

Tarotspelet var inte precis enkelt det heller. Tarotkortleken är ungefär som en vanlig kortlek. Men den har 22 extra trumfkort – numrerade från 1 till 21 och därtill med en narr som motsvarar jokern i en vanlig lek. Den har också fyra klädda kort istället för tre som i den vanliga leken. Tog någon runda innan man fattade alla regler och turer – speciellt när Ben ivrigt försökte förklara det på franska blandat med lite halvknackig engelska. Men när man kom i det hela var det faktiskt ett riktigt schyst kortspel. Att kortleken dessutom har en schyst mystisk air omkring sig är ju ganska kul det med.

Andra intressanta bloggar om: Annecy, kortspel, Tarot

Det är svårt att inte känna ångest inför kombinationen av ett ökat tryck på fossila bränslen från en mångårig global ekonomisk tillväxt och de klimatproblem som vi blir allt mer medvetna om. Dessa problem kommer knappast att minska och är nog de största problem som vår globala kapitalistiska och politiska struktur har ställts inför någonsin. Just de här problemen visar också hur trögrörligt vårt moderna samhälle är och hur starkt integrerade vårt ekonomiska system är med vad tonvis av infrastruktur och även med våra vardagliga vanor.

Systemet blir så trögrörligt att vi hellre sätter vår tilltro till snabba teknologiska fixar, snarare än att vi tar ett helhetsgrepp och förändrar mer grundläggande strukturer. Istället för att ifrågasätta det faktum att varje bilist åker runt med tonvis av metall omkring sig dagarna i ända och därmed konsumerar litervis med bränsle, så försöker vi att mätta vår bränslehunger från andra källor än de fossila oljekällorna. In kommer: Biobränslen. De har bara ett problem: Biobränslen är inte fossila. Men det är ju själva poängen med dem – kanske du tänker. Det är ju därför de är bra. Och visst, ur ett klimatperspektiv är det så, men det medför också det problemet att de inte är några sparade reserver som vi pumpar upp utan att produktionen av dem måste konkurrera med annan produktion (läs: MAT).

När vi inte längre vill använda oss av fossila bränslen (att vi inte kan borde vi ha insett för länge sedan), kommer vi att vara tvungna att väga energiproduktion mot andra intressen på ett mycket med påtagligt sätt. Tidigare osammankopplade fenomen kommer att integreras allt starkare: precis som att massiv privatbilism redan nu leder till höga matpriser. Det är alltså det vi ser på matvärldsmarknaden, där biobränslen driver upp matpriserna. Men istället för att ifrågasätta själva biobränsleproduktionen kanske vi snarare ska ifrågasätta bio- och fossilbränslekonsumtionen. Att bara ersätta bensin med biobränslen och hålla kvar vid våra infrasystem är inte en hållbar lösning. Istället bör vi ställe om våra infrasystem på ett sätt så att vi kan konsumera ickefossila bränslen på ett hållbart sätt.

Andra intressanta bloggar om: biobränslen, fossila bränslen, kapitalism, matpriser

Vad är det här med att jag är i Frankrike och vad händer här egentligen? Har ju hittills kanske mest skrivit om de sublima bergen och egentligen kanske inte så mycket om hur det verkligen är här. Men det har tagit lite tid för allt att sjunka in. Först nu efter några dagar känns de som de första dagarnas förvirring har skingrats.

Efter några dagars total förvirring efter min ankomst har allt nämligen börjat klarna. Jag bor i ett litet studentrum i ett grymt stor studenthus här i Annecy, nära den Schweiziska gränsen och jag ägnar förmiddagarna åt franskalektioner i samma hus. Eftermiddagarna flyter mest iväg när jag hänger med resten av de franska och internationella typerna här i huset.

I går kväll var jag nere vid sjön som staden ligger omkring: Le Lac d’Annecy. Grymt snygg sjö - med stora mäktiga berg precis bredvid. Mellan bergen och sjön ligger en strand, och där var det reggaekonsert. Var den franska hotellierstudenten Benjamin och hans tjejpolare Clarine som tagit dit mig och Amerikanskan Melanie (som också visat sig vara en Shakespearenörd).

Andra intressanta bloggar om: Annecy, Frankrike, reggae

Vem har inte känt suget efter att vilja dela upp världen i lätt avgränsade delar - svarta och vita som rutorna på ett schackbräde. Allt blir då så mycket enklare och man behöver plötsligen inte längre tänka så långt. Vi fixar oss bara lite enkla begreppsliga motsatspar, associerar allt dåligt med det ena och allt bra med det andra. Så har vi löst alla de kniviga problem som tidigare stod i vägen och som gjorde världen sådär trist grå.

Som sagt: Vi är nog ganska många som provat på det. Idag provar Lisa Bjurwald på DN på denna bekväma genväg i argumentationslandskapet. I hennes fall handlar det om nationalism (som hon associerar med negativa) och patriotism (vilket Lisa associerar med negativa ändamål). För visst är det så enkelt att vi enkelt kan skilja på de positiva egenskaperna hos en nationalstatsidentitet och de negativa?

Nja. Hur Lisa än vill dela upp världen efter ett svartvit (dikotomt) mönster, kan man nog inte komma ifrån att både det hon vill se som patriotism och det hon vill se som nationalism innebär en form av diskriminering. Båda innebär ett uppvärderande av den egna nationen à priori, snarare än ett försök till gränsöverbryggande solidaritet mellan nationer. Varför ska vi vara stolta över vår nationalitet, när det finns så många andra betydligt intressantare, djupare och mer chica identiteter att omfamna?

Andra intressanta bloggar om: dikotomier, ledare, Lisa Bjurwald, nationalism, patriotism